Tänkte göra ett ganska långt inlägg om vänskap.

På FB tex. Jag känner absolut inte alla där. Men vissa, som jag HAR känt, riktigt, riktigt bra och jag träffar IRL, dom hälsar inte ens? Och jag tycker det är riktigt dålig stil. Det är som om dom låtsas om att man aldrig känt dom. För att dom antingen tycker man är pinsam och prata med, eller även ens synas med. Eller så bryr dom sig inte om en längre.
Aja jag vet inte. Men jag försöker hälsa på dom jag känner. Och vissa ler inte ens tillbaka. Det känns lite halvt som om man är dum i huvudet.
Och jag störs av det. Så in i ...... Mina gamla klasskompisar, vissa som jag gått med i 7-8 år!! Tittar inte ens på mig längre. Vrf?
Är jag så hiiimla pinsam? Eller vad är problemet?

Riktigt vänskap för mig är att den kompisen ska finnas för mig 24/7. Om man är ledsen ska den inte börja prata om sig själv och sina egna bekymmer. Utan den ska lyssna på mig och försöka få mig på bättre humör.
Den ska va snäll, glad, rolig, hjälpsam, inte ljuga eller något sånt. Den ska helt enkelt finnas där.

Jag blir lätt sur. Jag HAR humörsvängningar. Verkligen :p Och ibland kan jag bli orättvis. Alla blir det någon gång. Och jag försöker och tygla det, men det är inte alltid så himla lätt.
Ibland kan jag tom vara riktigt pissig och vara med. Blir arg för minsta småsak och nej inte en gång i månaden ;)

Det jag menar med detta inlägg är:
Man ska inte behöva vara populär för att få ha kompisar. Det är insidan som räknas. Det är personligheten som räknas. Jag skiter fullständigt i om jag står och snackar med en person som är "ute" eller "icke populär" för den personen den är schysst och ställer upp för mig. Jag skiter i om alla andra "populära" tittar snett på en om jag pratar med en "icke populär" person. Det är så jävla skrattretande att vissa tänker tvärtom.

För vad fan spelar det för roll om personen är populär, snygg eller liknande? HUVUDSAKEN ÄR PERSONLIGHETEN.


Riktiga vänner. ♥