Livet är så j*vla grymt.
Jag och Sofia har legat och gråtit och skrattat i hela en timme. Vi har varit så j*vla ledsna att vi skrattat. Då fattar ni.
Just nu kan jag bara säga EN sak: FML, hatar det. Jag är ledsen HELA tiden, och det blir inte bättre när jag påverkar min omgivning heller. Hästen kanske inte betydde så mycket för mig när hon fanns, men jag har sett den pollen varje dag när jag ridit i hela 4 och ett halvt år. Det är mycket. Hon har varit min favorit ett tag, då jag red henne väldigt ofta, så hon har betytt jävligt mycket för mig. Det är så oerhört svårt och fatta att hon verkligen ÄR borta, jag kommer aldrig se henne igen, aldrig säga åt henne att icke dra tänderna mot boxdörren, aldrig lukta hennes doft, aldrig rida henne, NÅGONSIN! Aldrig är ett svårt ord, aldrig betyder aldrig, och aldrig är någonsin. Jag har ännu en stor j*vla chock, jag tror att allt kommer blir som vanligt, att när jag kommer kommer hon stå i sin box, eller i hagen, men nej.
Och ännu värre är det för Sofia, aldrig se hennes ögonsten! Hon betydde verkligen allt för henne, den tjejen lider ooootroligt mycket just nu, och jag måste finnas där för henne. Men det påverkar mig också, eftersom jag känt den där hästen lääänge. Jag pallar bara inte att prata om det, eller se henne på bild. Det är heeelt sjukt att livet kan vara så j*vla grymt, det är helt galet! Det ända som just nu håller mig nere på jorden är Princess Nova. Hon är så sjukt underbar, och KNAPPT hon kan få mig att glömma Rosete. Och sen är det Tove såklart, men det är inte direkt samma sak. Att stå i Rosetes box, där ingen häst står just nu, är jäävligt svårt. Det är slickmärken kvar av henne i krubban, märken efter henne i boxen, dom har inte bytt spån, avföring VAR kvar, och hö ligger tom kvar. Det är så galet svårt och se så det är inte sant.
Detta inlägg tillägnas till Rosete, en av världens finaste hästar och till Sofia, som kämpar så oerhört hårt! ♥
VÄRLDENS FINASTE REALLY ♥
Just nu kan jag bara säga EN sak: FML, hatar det. Jag är ledsen HELA tiden, och det blir inte bättre när jag påverkar min omgivning heller. Hästen kanske inte betydde så mycket för mig när hon fanns, men jag har sett den pollen varje dag när jag ridit i hela 4 och ett halvt år. Det är mycket. Hon har varit min favorit ett tag, då jag red henne väldigt ofta, så hon har betytt jävligt mycket för mig. Det är så oerhört svårt och fatta att hon verkligen ÄR borta, jag kommer aldrig se henne igen, aldrig säga åt henne att icke dra tänderna mot boxdörren, aldrig lukta hennes doft, aldrig rida henne, NÅGONSIN! Aldrig är ett svårt ord, aldrig betyder aldrig, och aldrig är någonsin. Jag har ännu en stor j*vla chock, jag tror att allt kommer blir som vanligt, att när jag kommer kommer hon stå i sin box, eller i hagen, men nej.
Och ännu värre är det för Sofia, aldrig se hennes ögonsten! Hon betydde verkligen allt för henne, den tjejen lider ooootroligt mycket just nu, och jag måste finnas där för henne. Men det påverkar mig också, eftersom jag känt den där hästen lääänge. Jag pallar bara inte att prata om det, eller se henne på bild. Det är heeelt sjukt att livet kan vara så j*vla grymt, det är helt galet! Det ända som just nu håller mig nere på jorden är Princess Nova. Hon är så sjukt underbar, och KNAPPT hon kan få mig att glömma Rosete. Och sen är det Tove såklart, men det är inte direkt samma sak. Att stå i Rosetes box, där ingen häst står just nu, är jäävligt svårt. Det är slickmärken kvar av henne i krubban, märken efter henne i boxen, dom har inte bytt spån, avföring VAR kvar, och hö ligger tom kvar. Det är så galet svårt och se så det är inte sant.
Detta inlägg tillägnas till Rosete, en av världens finaste hästar och till Sofia, som kämpar så oerhört hårt! ♥
VÄRLDENS FINASTE REALLY ♥
Kommentarer
Trackback
