Minns du tiden då man var liten?
Då skitsnack inte fanns.
Kärlek var en puss på kinden.
Höjden av smärta var när barbie tappa benet eller när bilens hjul försvann.
Värsta gråten var när man ramla och skrapa upp knäet.
Största rädslan var monstret under sängen.

Nu finns nästan bara skitsnack som vardagssnacket.
Kärlek förändras till en stor lek.
Smärta är när du skär dig i handleden.
Värsta gråten är när den du mest älskar över något annat sårar dig.
Största rädslan är att förlora sina bästa vänner och aldrig åter få dom.

Så jävla rätt alltså. Skulle också vilja tillägga att när man är liten och någon dör, känns det inte så farligt, tyckte jag. Haha, låter as taskigt, men man fattade inte vad som hände, förr eller senare trodde man att den personen/djuret kom tillbaka, men det gör den ju inte.

Nu när någon dör och man verkligen fattar att den personen/djuret inte kommer tillbaka gör det så förjävla ont i hjärtat så det är inte klokt. Det är så sjukt. Kan inte beskrivaa med ord, hur konstigt det känns i kroppen alltså. Och jag har varit med om det många gånger, tyvärr...


♥

♥

Ida ♥

♥

♥

Och sen min fina morfar, Hasse, som jag tyvärr aldrig hann träffa, och till Viran, min gammelfarmor, och även till alla mina kompisar som jag har förlorat ♥

Love to you all, R.I.P ♥